......har jag blivit en sån där som faktiskt är övertygad om att alla problem alltid går att lösa. Med massor med fantasi och energi, och om alla bara är villiga att försöka.
Det brukar gå alldeles utmärkt med hjälp av lite abrovinker här, och lite abrovinker där. Det finns gånger när lösningarna inte blir helt perfekta, men nästan helt perfekta. Det duger bra.Jag har lärt mig att älska utmaningar, ju svårare, desto mer att bita i!
Jag har också lärt mig att leta efter syndabockar inte är det väsentliga, utan att hitta ett sätt att ordna upp saker och ting på. Idag var jag på alla i FS18s vägnar otroligt besviken på UD, de som uppgetts vara den felande länken i detta med det missade diplomatiska tillståndet för våra soldaters flyg.
Nu har jag sansat mig, talat med en sympatisk hedersman på försvarsdepartementet vid namn Johan Appelberg, och med en vänlig dam på UD vid namn Agneta Lorix. De har båda gjort sitt allra bästa för att försöka förstå vad som gått snett i hanteringen. Troligen ligger missen någon annanstans, jag ska ringa ett samtal imorgon till en person som kan sitta på förklaringen. Detta är bra på två sätt, dels för att undvika att det händer andra soldater i framtiden, dels för att undersöka om den organisationen har en policy för att ersätta anhörigas, båtar, bilar, flyg och hotell som måste om - eller avbokas.
Såna som jag uppskattas inte av alla. Somliga tycker sig ha anledning att irriteras över att jag "rotar i saker" och anser att jag är "obekväm". Det är de som felat, eller de som rycker på axlarna och säger -Shit happens".
Det är tråkigt, för jag vill bara väl. För alla.
Längtar så efter Henrik och efter att äntligen kunna andas normalt, och sova en enda natt utan att bita käkarna ur led.
