Men,lille gubben, stackars dig Volvochefen.

Volvos vd Leif Johansson har nu fått löneökning med 85%, han som är chef för ett sorgligt företag i kris tjänar nu 159 791:-. I veckan.

Vad ska vi ta oss till med Leif Johansson? Det är en sorglig historia.
Han lider ju inte exakt brist på kontanter förut, och nu bara pressar man på honom ännu mera. Jag ser framför mig hur hans Joakim von Ankapool redan är till bredden fylld. Det väller ut guldmynt, sedlar och åter sedlar ur besticklådan, strupmplådan, badrumsskåpet och till och med kylskåpet. Mitt i allt detta inferno sitter Leif själv på en köksstol och sliter sig bekymrat i håret. Allt medan ytterdörren håller på att forceras av nya friska pengar, brevinkastet hänger på trekvart och dit går inte att pressa mer, jag lovar. Vad ska han göra med alla pengarna?? Hur ska han kunna bli av med allt under sin livsstid???
På bordet framför ligger guldbesticken slängda, hummern och ryska kaviarn är halvuppätet, vardagsChristallchampagnen har dunstat, och hustruns alla tunga diamanter måste tvättas efter skaldjuren. Och han har spillt gåslver på sina nya Ceruttiskjortor. Han måste alltid ha två på sig samtidigt - hur ska han annars hinna använda alla?
Det är en katastrofsyn.
Jag tänker så det knakar, vi måste ju hjälpa karln. Hans situation är prekär. Behöver han fler fastigheter, hus, lantställen, våningar, bilar, båtar, flygplan?
Nähä?
Har han funderat på knark? Det har jag förstått att man kan loosa massor på, vi skulle lätt bli av med minst allt i kylen. Inte lagd åt utsvävningshållet?
Men spel då, vi drar till casinot och satsar allt på svart och fortsätter tills vi blivit av med hälften? Nähä, ingen spelartyp heller?
Kan du inte köpa SAAB, vilken grej! Nähä, förlåt då.
Snart helt tom på idéer, men välgörenhet då?
Jag sliter fram ett inbetalningskort från Svenska Afghanistankommittén, ropar entusiastiskt, kolla här du kan få papper och pennor till en hel klass för lyssna nu -196:-!!!! För 420:- får du en månadslön för en lärare, och för 998:- en dricksvattenpump och sittmator till en hel skola!
Om vi skyndar oss och drar nu meddetssamma hinner du hjälpa alla barnen i hela Afghanistan innan julafton, som en riktigt, riktigt god Jultomte!
Nähä, du tror inte på tomten?
Inte jag heller.

Halleluljah-moments

När sönerna var små var jag ständgt klassmamma, min exman försökte tom bryta armen på mig eller binda fast den när det var föräldramöte. Ändå stod jag upp och flaxade livligt, - Jag kan vara det!!!! när frågan kom på tal.
Alla andra förädrar kunde då sluta att stirra besvärat ner i golvet och istället spricka upp i leenden, och övergå till väsentligheterna, - Såja då kan vi dricka vin och äta ost nu då.
Jag led antingen av a. överskottsenergi, b. systerduktigsyndrom eller c. jag tyckte allting var så förbaskat roligt.
Så här i efterhand tror jag att det var a, b och c.
Detta hade till följd att jag fixade julbazarer, hade ständig masstillverning av bröd och kakor, målade tavlor med klassens alla barn som lärarpresenter, gjorde sånger till fröknarna, tog hem hela klassen och övade och övade efter skolan. Bjöd alla på mellanmål, skjutsade om det behövdes.
-"Gudrun, Gudrun - hon är bra, hon är jättebra...." och - "Hon hette Inger, hon hette Inger, och vi såg att godhet fanns..." skrålade barnen med röda kinder på examen!
När Sebastian gick i sexan tog jag på mig att arrangera en show inför skolresan. Jag hade aldrig gjort det förut, men med barnens entusiasm och tjejernas lycka över att få stå på scen och sjunga "Det vackraste jag vet är att älska..." i en riktig mikrofon, så löste sig allt. Vi repade och repade och sen fick föräldrarna betala dyra pengar i entréavgift och för vårt fina fotoprogram. Alla var så bra och vi hade så roligt!
Men varför jag berättar detta just nu är för att jag har en så stark minnesbild från den kvällen, jag minns bara gåshud och en mallighet i bröstet som inte visste var den skulle ta vägen.
Sebastian satt skräddare ensam på scenens golv, glädd i svart, keps och runda brillor, bara en spot var riktad emot honom, det var alldeles knäpptyst, framför sig hade han ett litet leksakspiano som han låtsasspelade på. Vi hade hittat musiken utan sång som han sjöng till med sin starka klara pojkröst - "IMAGINE ALL THE PEOPLE,.........."
Ikväll har jag upplevt nåt liknande, när IdolErik sjöng Hey Jude!!!

Influensans 6e dygn,

det blir bara värre framåt natten.
Kan inte andas, hostar mig till kräkattacker.
Få se om Idol och en Campa...., nä förresten, inte det....... men Idol i alla fall kan få mig på bättre humör.

Idag sken solen -

men jag måste ha blinkat precis då, för jag missade det.

Heja Skåne!

Grönt ljus för vodkahotellet i Åhus i Skåne – den 60 meter höga flaskan kan stå klart om två år Projektet rymmer 60 rum med plats för vodkabarer och restauranger.

Först Turning Torso i Malmö, nu Absolut i idylliska Åhus på helrätt sida av Skåne, yes, yes, yes, där vill jag bo minst en natt.

När mammorna träffas i mataffären

De första åren efter barnens student så skröts det om utbildningar, ju finare desto bättre tyckte somliga.

Åren efter det så skröts det om barnens nya arbeten, ju finare desto bättre tyckte somliga.

Nu ännu flera år efter studenten så är det barnbarnen.
Ja, ha, säger du det? ett och ett på väg? Nä, men jag har Tuva, världens bästa bonusbarnbarn!
Vaddå, gills inte???? Nä, ok då, inga egna ännu.

Nåt och skryta med, ett barn-barn i Dallas, vem vill ha det? Pilutta dig.

Ole, olé, olé, olé, olé, olé! - Arribaaaaaa!!!

Henrik har nu landat på svensk mark efter en veckas rek och överlämning från FS17 i Afghanistan!
Puh, vi klarade den första veckan, tänker jag och bestämmer mig för att avdela hans halvår i etapper, det är nog smartast.
Men, nu först välbehövlig semester för Henrik, innan han drar iväg på allvar tillsammans med sin fantastiska pluton i början av december.

På måndag ska Björn och jag duka upp:
Blinier med löjrom, rödlök och gräddfil,
Saltbäddsbakad laxfilé med en mix av pepparrotsost och riven parmesan, jordärtskockspuré och Carinasallad
och Saffranscheesecake
för Katta och Henrik.
Detta skall avnjutas lååååångsamt så jag hinner få svar på alla frågor jag har, nu vet ju Henrik, det blir en klar fördel.
Olé, olé, olé, olé, olé, olé.......fast jag måste se till och bli frisk först, riktigt frisk!

När vi utvandrade till Palm Springs

http://www.usatourist.com/english/destinations/california/palmsprings/palmsprings-main.htmlbesok Palm Springs!

I början på 1980 var vi en familj, man hustru, två små pojkar på två och ett halvt och fyra år, som stod på den Amerikanska ambassaden i Stockholm, vi var uppklädda och nykammade. Vi höll allvarsamt händerna på våra hjärtan och svor att vara laglydiga medborgare i vårt nya hemland inför ambassadören.
Min dåvarande man var nyligen stolt innehavare av ett greencard, jag kallades dependent, vilket betydde att jag inte fick ta ett arbete där. Vi hade sålt av allt i gamla landet, utom Sörmlandshuset vid Båven.
Jag var så ung, det var såååå stort,det var såååå långt bort, pojkarna så små, vi lämnade bakom oss familj och kära vänner.
Allt detta tänkte jag på när jag i influensans töcken zappade lite mellan kanalerna och hamnade på en trendserie där ett vackert kärlekspar skulle dra till det ultimata love-nestet over there, Palm Springs. Åh, så vackert det var! Bilderna ruskade liv i så mycket undantryckta minnen. Vilken plats på jorden, huset på May Drive, den stora huvudgatan Palm Canyon Drive, de maffiga spanskinspirerade husen, pojkarnas fantastiska skola och världens mest otroliga teacher Jeanne. Återseendet grep tag i mig. Och hela bröstet snörptes ihop, och där på Desert Hospital föddes det största gossebarnet min läkare nånsin avlat fram, blåögat Sebastian.
Tänk om vi hade blivit lyckliga där, vilken grej! Hur skulle allas våra liv då ha sett ut idag?
Det var en tung sorg att upptäcka nu att jag då var så upptagen av familjens överlevnad att jag missat allt det sagolikt vackra.

Jöback, bär du kallingar nuförtiden, så berätta det för Guds skull!

Talade med min mamma i telefon idag, hon är 77, pigg och insatt i allt. Jag berättade att vi ska se Peter Jöbacks julshow på Globen, och eftersom mor min är absolut straight forward så berättade hon genast om när hon hade slutat tycka om Peter Jöback och varför.
Det var minst 15 år sedan i ett tv-program, mamma trodde att Lizette Påhlsson också varit med i samma program. Då hade Jöback fått frågan om han använde kalsonger, och svaret blev nej, för han ville inte ha fula veck och kanter på sina skinnbyxor.
Skinnbyxor! sa mamma, och av tonen att döma så gick det inte att ta miste på graden av vämjelse, kan du tänka dig att han svettas i de där skinnbyxorna?
Min fantasi ville verkligen inte ens gå där, men håller med om att tanken ger aningens avsmak.
Så, du Jöback, fatta att det inte spelar någon roll om du sjunger som en Gud, när du har en potentiell stor skara fans därute som inte ens hör vad du sjunger för att de redan mår illa p.g av andra "omständigheter".

Detta är ju synd, så vårda er image, artister - vi publik glömmer inget, och allting kan vändas emot dig!

Jag är hopplöst ocool.....

....sen min Sebastian flyttade hemifrån.
Först flyttade Henrik, det var tufft. Sen flyttade Viktor, det var tufft.
Sen flyttade Sebastian, det var tuffast - sen fanns ju INGEN kvar.

Sebastian var min omvärldsguru, han är av naturen en "early-adapter", så i flera år hängde jag med på bananskalet. Visste allt om nya trender, filmer, videos, tv-shows, musik och all slags artister. Jag var en rätt cool mamma, om jag får säga det själv förstås, stod i köket och rappade 2pac, visste allt om Ali G innan han blev Borat och Bruno, och hade till och med aningens,aningens häng på jeansen. Sånt, plus att jag alltid hade öppen dörr till kylskåpet och en välvilja att skjutsa vart det behövdes, imponerade på kompisarna.
Men så flyttade han, fortsatte att veta och kunna allt om allt i trendbranschen, nu som chefredaktör på www.starlounge.com, och jag är sedan dess hopplöst vuxen.

Nu är medierna fylllda med nyheter om en film som heter New Moon, och nåt som heter Twilight, och jag känner mig mossigare än nånsin, vad är det med åldersgränser som bråkas om, och nu elvaårsgräns????
Så idag fick jag äntlige, en förklaring och en innehållsdeklaration:
Den nya tonårsfilmen innehåller genomgående inslag av ångestfull stämning, ångestskrik, dödshot, våldsamma slagsmål, man med marmorerat ansikte, man får nacken
knäckt, livlös kvinna i vatten, människor förvandlas till varulvar...

Hmmmmm, inte helt fel att vara ocool ibland.

Bild på Sebban och länk
till mer vetande.