Claus om Gula Bandet

Tack Claus, du verkar veta mycket! Har du också lite mer info om organisationen bakom, hur de hanterar pengarna, om de använts till något ändamål redan, och exempel på det?
Tusen Tack, blir glad om du återkommer med kunskap.


Såhär svarade mig Claus

"Gula bandet som säljs genom Fredsbaskrarna (25:- inklusive frakt per styck) säljs till förmån för Kamrathjälpen. Det är Fredsbaskrarnas konto för att stöda veteraner som inte får hjälpen de behöver.

Samtidigt visar vi vårt stöd för de soldater som är ute i fredens tjänst.

Plusgiro: 197056-5. Ange Fredsbaskrarna Sverige
Skriv önskat antal pins samt glöm inte att ange ditt namn + adress. De kostar 25 kronor styck. Porto ingår som sagt!

finns snart också som klisterdekal i storlekarna 10 cm och 15 cm!"

Ring så gör vi bort oss!

Ledig lördag, först skogen med hundarna, sen skrota runt och bara vara, radion skvalar i bakgrunden. Jag stannar mitt i steget framför radion som just då har en spännande fråga på gång i programmet Ring så spelar vi.
Programledaren söker huvudstaden i Thailand och för att underlätta ger hon en ledtråd som jag inte uppfattade helt, men nånting om "en smäll och nån som jobbar i ett kök". Tjommen i andra ändan av tråden har ställts inför en övermäktig uppgift, men han drar vågat till med - Phuket! Nja, det var inte riktigt rätt, men han får en chans till att fråga frun i bakgrunden som vrålar tillbaka - jag har ingen aaaaning!

Say nomore.

"Jag kunde inte hjälpa det"

Phillip Garrido som kidnappade Jaycee Lee Dugard när hon var elva år och höll henne i sexuellt tortyr- och fångläger i arton år ber om ursäkt i ett brev från fängelset:

"Först och främst skulle jag vilja be om ursäkt till alla människor för vad som har hänt. Människor över hela världen hör nu vittnesmål om hur en själslig process ägde rum genom Kristi ande som satte stopp för ett sexuellt problem som troddes vara omöjligt att lösa".

Phillip Garrido nämner varken Jaycee Lee Dugard eller hennes två döttrar- som han är far till - i brevet.
Läs igen, monstret ber om ursäkt för "för vad som hänt".
Ja, det bara hände, Garrido själv hade inget med saken att göra, han är offret och skyller allt på - Kristus!!

Sorry all nåd avslages härmed, naket, rått och brutalt.

Idols hopplösa transportsträcka

Ända sen första Idolfinalen har vi vetat att alla skulle åka ut, en efter en.
Kvar är bara en gissningslek om i vilken ordning de ska sätta sina rumpor på heta stolen, tills bara Erik och Tove är kvar.

Tove och Erik, vilken enastående ungdomlig spirit, vilken karisma och starquality, vilken scen-närvaro och publikkontakt, men framförallt vilka röster!

Men i år måste absolut reglerna ändras; tre i finalen!
Så Kalle får plats.
Så tycker jag, en punk-rocker with flowers in my hair.

Gula Bandet

Svenska Dagbladets ledarsida skrev igår att bombattacken visar på de risker som våra soldater utsätts för. Och är en kraftfull påminnelse om allvaret i uppdraget, och om det stöd soldaterna förtjänar att få hemifrån.
SvD berättar om föreningen Kustjägarveteranerna, som ska börja sälja det Gula Bandet. Stiftelse hedrar minnet av officeren Jesper Lindblom, stupad i Afghanistan 2005. Det finns också tankar på att det gula bandet ska kompletteras med klistermärken och bildekaler.

Kustjägarveteranerna kommer också att starta en arbetsgrupp under ledning av Niclas Kjellström-Matseke, VD för Postkodlotteriet, med uppgift att ta fram olika förslag till att stödja behövande soldater och sjömän
Förbundet Fredsbaskrarna säljer också ett gult band.
Det sägs att gula bandet är en internationell symbol som överallt har samma betydelse: Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande.Och mycket riktigt är att detta band har sitt ursprung i den betydelsen från USA, men jag har googlat på Gula Bandet och hittat många flera som gör anspråk på det. Alltifrån uppmärksammande om feministisk glädje och styrka, testikelcancer, hälsoaktion med nackbesvär i fokus och för stomipatienter.
Tycker det gått inflation i alla kulörta band, och hade själv valt en ny fräsch egen svensk symbol, men jag hoppas verkligen att de lyckas och utan tvekan stöttar jag!

Läs artikel i SvD

Usla nyhetsreportrar

På fredagenkvällens nyhetsrapportering om bombattacken i Afghanistan uppgavs att orsaken till att de tyska helikoptrarna inte kommit till våra skadade soldaters undsättning var att de blivit beskjutna.
Punkt.
Punkt?
Problemanalys och konsekvensanalys?
Tror att vi nyhetstittare vill veta mera. Mycket mera.
När vi sitter framför TVn och undrar -Och????
Det är då nyfikna reportrarna ska ställa alla de besvärliga frågorna, vad hände, hur stora var riskerna för helikoptrarna, har helikoptrarna inget skydd, går det att skydda helikoptertransporter på nåt sätt, finns det andra sätt att undsättta nödställda på,
hur tänker ansvariga i Försvarsmakten, är de på hugget, lägger de nu sin panna i djupa veck för att med akutfart hitta möjligheter för att absolut förhindra inhuman och grym försening av svårt nödställda?

Istället fick vi på Nyhetrena se ett lååååååååångt nyhets(?)inslag om att det är dyrt för oförsäkrade djur att uppsöka veterinären.

Mina stunder på dagen

Min Morgonkamp, den infaller varenda dag när jag står där i duschen.
Ljuva, heta, heta droppar...... ahhh, så väldoftande och ren.......
njut, njut, njut....... nä nu måste jag gå ut....ihhh.. det blir så kallt..
vill inte frysa.... bara två minuter till....njut, njut, njut.....usch.....
jag kommer att bli sen...nu måste jag ut....... OK...nu...skärp dig nu...
kom igen.....absolut sista två minutrarna.
Sen ut i ilfart. Skynda, skynda, skynda - känslan är outhärdlig.
Den blöta kroppen blir till is på den 100-delssekunden som det tar för mig
att raskt svepa in mig i morgonrocken. BRRRR. FY.


Mina Lyckostunder, när jag ser att älsklingsbästis Viveca lämnat
spår efter sig på bloggen.
De ger mig många goda minnen och härliga småleenden att börja dagen med.

Inställt fredagsmys för hundarna

Idag har hundarna occh jag BF, dvs Björnfritt. Så fast att jag näst intill stupar av utmattning på min första lediga dag, så knöker jag in älsklingshundarna i min lilla bil och kör in till Vanadislunden. De måste ju få sitt fredagsmys, jag ska ju få en Campari och Idol ikväll.
I hundlekplatsen fanns Bruno, en machoboxer med en urhäftig tröja som det stod Police på, Nelly en 5 månaders sötnos, Flisan som helst vill vara ensam tik på täppan och så Stina. Denna Stina! Man ska inte låta sig luras av det bonnpräktiga namnet, det är bara en täckmantel. För Stina är i själva verket hundarnas Victoria Silvstedt. Hon vickade bara lite på höften, backade rumpan till, och min malliga jakthund Zorro tappade fullkomligt vett och sans. Han plockade ogenerat fram sin tomtemössa och begynte ett näst intill vulgärt förspel inför alla. Morgonstånd har guld i mun tänkte Zorro och gav sig vilt hän. Zlatan hade tafattbus med Nelly, stanna - titta på varandra med sänkta framben - och så bums på given signal jaga ifatt igen och igen och igen. Det var ju kul för honom så länge det varade. Sen fick han modstulet släpas med hem igen. Bara för att Zorro blev gubbsjuk.

Gissa tre gånger.

Gissa vem Herman Van Rompuy är.

Svar: Vår nya President.
Tidigare Belgiens premiärminister.

Vad sa du? Du har inte märkt av ett fritt presidentval och valkampanjerna? Du har inte fått rösta demokratiskt?

Inte jag heller.

Det känns som om nån tvångsträr nåt över huvudet på dig? Det känns som om du är mycket lurad? Och förd bakom ljuset?

Jag också.

Låt oss gemensamt höja statusen!

Igårkväll kryllade Arlanda Inrikesterminal av unga soldater i beiga kamouflageuniformer. Det var ISAFS insatsstyrka 18 som nu efter månader av träning och utbildning i Stockholm, skulle resa hem till familjerna ute i landet innan inryckning till Afghanistan.
Ingen visade om de kände oro efter dagens våldsamma tragedi, men jag tänkte att det säkert låg i bakhuvudet. Så jag gick fram, tog i hand, log och sa - All lycka till dig. Det är strongt att du vill kämpa för Afghanska civila. Tack.
De såg häpna ut, säkert ovana vid denna främmande uppmuntran.
Vi svenskar är dåliga på att visa uppskattning för att unga människor av hjärtat vill förändra världen till det bättre.
Jag tänker bryta den trenden nu.
Oavsett vad man kan ha för politiska åsikter om svensk medverkan i främmande lands angelägenheter, så gör våra soldater ett megajobb därute. Ett hårt arbete, som nån måste göra.
På kvällsflyget till Ängelholm-Helsinborgs Flygplats steg det på en av dessa kamouflageuniformerade soldater. Jag presenterade mig som soldatmamma och frågade om jag fick lov att önska honom lycka till genom att bjuda på en kopp kaffe, han tackade glatt ja. Och jag blev också glad. Glad i hela kroppen för att det finns såna som Henrik och min passagerare från Hässleholm.

Mörkrädd mitt på dan

En insändare i DN idag berättar att hon varit på på trafikpolisens upplysningskväll i sin 12åriga dotters skola ochbland annat fått veta att om en vuxen cyklar utan lyse så blir det böter på 1500:-.

Lika mycket som en förtroendevald slemgubbe fick böta för förnedrande och våldsamt gruppsex med en minderårig flicka som han köpt av en hallick.

Sverige, Sverige - tokland?

Morrn på fredagen den 13e

Gomorron, hoppas natten varit angenäm. Och så vaknar vi upp till fredagen den 13e.
Lika bra att krypa ner igen?
No worry - bara för att det var 13 vid bordet när Jesus åt sin sista måltid, så kommer vi statistiskt sett inte att drabbas av mer otur än vilken annnan vanlig dag som helst - be happy.

Aaron:Ett arbete.

Var i Manchester i tisdags, på första sidan på Manchester Evening News fanns ett foto på en glad soldat med basker och kamouflageuniform. Den feta rubriken löd
"The taliban blew me up, but I can´t wait to get back to the frontline. It´s the job I signed up for says hero marine who learned to walk again".

Aaron Moon, 21 år,skadades i februari allvarligt under uppdrag. Frakturer på axlar, höfter, ben, ja, i stort sett hela kroppen, när han flög i luften av en mina i Lashkagar i Afghanistan, båda knäna krosssades.
Han säger - Jag kommer ihåg vägen vi körde på, sedan small det och jag satt utanför fordonet, jag tittade upp från marken och tänkte, jag har just sprängts i luften. Sen såg jag mina kompisar komma springande för att hjälpa mig.
Han har efter månader av behandling och träning kunnat börja gå igen med hjälp av en krycka, Aaron säger - Jag vill tillbaka till mitt arbete och mina kollegor så fort jag tillåts. Det är det arbete som jag sökt och fått. Jag visste att det kunde finnas faror och risker. Men det är som en kökschef skär sig i handen, han slutar väl inte laga mat för det, eller hur?

Jag antar att det inte bara är jag som blir förbluffad av Aarons positiva sätt att fokusera. Men det är kanske så vi måste förhålla oss till våra yrkesskickliga soldater. De vet, kan, känner och lever i ett yrke som vi saknar inblick i.

Berättelsen om Aaron betyder mycket för mig.

Fruktan är baksidan av hoppet

Nu har jag haft kontakt med Henrik, och också talat med min positive livgivare Björn. Såhär ensam på ett hotell kan det bli, ja, väl ensamt.

1. Händelserna för FS17 är överjävliga att leva med. De skadade och deras familjer måste få all professionell hjälp, omvårdnad, värme, sympati omsorg som är möjlig att uppbringa.

2. Försvaret har mycket att tänka på och ta ansvar för, framförallt att LIV ÄR MERA VÄRT ÄN PENGAR.
Ingen ska behöva vänta på en helikopter i två timmar eller mer efter en skada av denna våldsamheten.
Shame on you försvarsmakten!
Se till att skicka helikoptrar och allt annat som krävs genast! Nu - kosta vad det kosta vill!

3. Vi andra som har soldater på väg till Mazar e Shariff har en uppgift.
Det absolut mest nödvändiga vi kan ge är vårt aldrig sinande stöd.
Svårt? Ja, obegripligt svårt, men livsviktigt, tror jag.

Våra soldater lever idag i ett veritabelt helvete med oändlig sorg och oro över sina kollegor i FS17. De överöses med i vissa fall spekulativ mediarapportering, och anhöriga gråter och är utom sig av förtvivlan och rädsla.

Mitt mess till Henrik löd:
-Förstår att du har det tufft. Men du får inte oroa dig för mig nu, jag har bestämt mig för att vara lika tapper soldat som du. Och det står fast. Jag är bakom dig hela vägen!

Vi anhöriga kan inte få vara ytterligare en börda och psykisk belastning.

Ni därute i samma situation, försök att hitta ett starkt stöd och klokt bollplank, släpp fram ledsnaden och farhågorna i ensamhet eller med nån som förmår stötta dig.

Bomben

SvD är utan konkurrens bäst när det gäller rapporteringen från insatserna i Afghanistan. De står alltid för all öppen rapportering och är först med den.

Mikael Holmström: "En mycket kraftig vägbomb dödade på onsdagen en tolk och skadade allvarligt fyra svenska soldater i Afghanistan. Det tog över två timmar innan de skadade kunde opereras. Detta strider mot gällande regler.
Attacken är den allvarligaste sedan 2005 då två svenska löjtnanter dog sedan deras Toyota-bil utsattes för en vägbomb. Angreppet skedde klockan 13.37 lokal tid, 40 kilometer väster om svenskarnas huvudbas i Mazar-e-Sharif.
Delar av det svenska skyttekompaniet med flera fordon av typ Galten var ute på patrull med afghanska säkerhetsstyrkor. På en väg en bit från huvudvägen gick bomben av rätt under en av Galtarna. Detaljerna är inte offentliggjorda men det krävs en mycket kraftig laddning för att slå ut en Galt och dess besättning. Fordonet är byggt för att klara minexplosioner.
En lokalanställd afghansk tolk dog och fyra soldater i fordonet skadades allvarligt. En femte svensk i ett annan Galt fick lättare splitterskador. Soldaterna är hemmahörande i Skåne, Örebro, Jämtlands, Västmanlands respektive Norrbottens län.
För två av de skadade är läget mycket allvarligt med splitterskador, ryggskador, brutna ben och krosskador. De opererades intensivt. De två andra har inte lika omfattande skador. Att tolken omkom kan bero på att tolkarna inte använder kroppsskydd och hjälm. Den femte skadade svensken vårdas på den svenska huvudbasen.

Taktisk ledare för den svenska styrkan på cirka 500 personer i Afghanistan är arméinspektör Berndt Grundevik.

- Min första tanke gick till de anhöriga till den stupade afghanske tolken. Därefter går mina tankar till de svenska soldaternas anhöriga. Detta är en hotbild som vi är tränade, utbildade och mentalt förberedda på, understryker Berndt Grundevik.

I patrullen ingick en svensk ambulans med sjukvårdare och sjuksköterska. De ställdes inför en mycket svår uppgift: att ta hand fem skadade. Hittills har norska eller tyska helikoptrar undsatt skadade svenskar snabbt. Men nu dröjde det två timmar innan en ambulanshelikopter kunde landa. Det var en amerikansk Black Hawk-helikopter som flög de fyra svårast skadade till det tyska militärsjukhuset Marmal i Mazar-e-Sharif.

Normalt ska skadade få livräddande kirurgi inom en timme, the golden hour, för att klara sig. Sådana regler gällde även i Afghanistan fram till i våras, då Nato-styrkan ISAF ändrade till två timmar. Men nu dröjde det ännu längre än så innan de kom på operationsbordet.

- Det borde inte tagit så lång tid, men vi vet inte varför. Det ska utredas, säger stabsläkare Bertil Starfelt vid Högkvarteret.

Svenska sjukvårdshelikoptrar skulle ha funnits i Afghanistan men de är försenade sedan flera år.

Attacken mot svenskarna skedde i ett farligt område i provinsen Char Bulak med fickor med pashtuner, den folkgrupp där talibanerna har stöd. I samma område har svenska soldater angripits när de patrullerat med afghanska säkerhetsstyrkor 10 april, 23 april och 13 oktober i år."

Det alla, allra modigaste man kan göra.

För nån vecka sen fick Björn och jag till en spontanmiddag med Henrik och lillebror Sebastian. Det var fredagkväll, Björns mat var som vanligt best-of-best, vi såg Idol och småputtrade om vem av Erik, Kalle och Tove som var bäst och hade helt enkelt förbaskat trevligt.
Henrik var avkopplad men aningens sliten efter en vecka på Gotland med skarpa övningar. Men samtidigt otroligt nöjd med hur allt i hans pluton utvecklade sig till det allra bästa.
Mitt i fredagsmyset hade jag ändå behov av att fråga en sak som jag brottats med en tid.
- Trots alla resurser, alla pengar, all utbildning, alla förväntningar både inifrån och utifrån, all eventuell prestige och den stolta yrkeshedern. Skulle du kunna avbryta missionen om du på nån punkt känner att säkerheten för din pluton är i risk.
Henrik svarade Ja.

Nu skulle jag så gärna vilja få ställa samma fråga till arméinspektören, generalmajor Berndt Grundevik. Och jag skulle vilja ha ett ärligt, välgrundat och välformulerat svar.
Generalen har träffat samtliga soldater på ISAF 18.
Han har beskrivit läget i insatsområdet, och svarat på frågor. Frågorna handlade bland annat om fordon och olika delar av utbildningen.
Såhär avslutade Berndt Grundevik mötet
- Ni ska ha ett bra skydd och då menar jag inte bara centimeter pansarplåt. Skydd är en kombination av splitterskyddade fordon, underrättelsetjänst, kulturell förståelse, bra sjukvårdstjänst och inte minst att möta lokalbefolkningen och bygga ett förtroende.
- Det är även viktigt att bibehålla kunskaperna och fortsätta att öva i insatsområdet. Vi blir aldrig fullärda även FS 17 övar för att bli bättre, och det kommer de att fortsätta med hela insatsen.
- Jag har följt er här hemma i Sverige och kommer även att göra det när ni befinner er i insatsområdet. Jag vet att ni kommer att lösa uppgifterna på bra sätt.

Till A, som svarat på min blogg om Avgrundsförtvivlan, av hjärtat tack, det fyllde mig med värme.Jag tror på att vi behöver varandra, vi människor.

Avgrundsförtvivlan

Den 11 november 2009 ringde telefonen hemma hos anhöriga i Sverige till fem soldater från Skyttekompaniet i ISAFstyrka 17 i Afghanistan.
Det var samtalet som varje enskild familjemedlem fasat paniskt för.
Jag föreställer mig hur blodet blir till is, man kastar luren i desperat förnekelse och faller baklänges.
Men ingen, ingen, ingen kan skydda dig och återställa tiden till minuterna innan. Innan, då du fortfarande var en människa med ett liv värt att leva.

Klockan 10.07, svensk tid, den elfte november körde ett fordon från svenska skyttekompaniet på en hemmagjord bomb under en insats några kilometer från campen Mazar e Sharif.
Den afghanske unge tolken stupade, fem av våra soldater skadades, två mycket allvarligt.

Detta var en mycket svart dag. Jag vill bara blunda.

Kapten fyller 30 idag, han leve!

Henrik föddes söndagen den 11 november, på Fars dag, 1979, så idag 25 dagar innan avresan till Afghanistan firar han sin 30årsdag.
Katta har just nu klockan 24 öppnat en flaska skumpa, så han firar och mår som en kung.
I antiken hävdade man att barn som föds på en söndag blir särskilt framgångsrika och har övernaturliga egenskaper och krafter.
En barnkammarramsa löd :
“Söndagsbarn får berömmelse njuta, länge leva rikt och vist, och ärofyllt sluta”. Likt en fanatiskt troende sörplar jag i mig i synnerhet det där om “länge leva”,tar det absolut som en garanti. “Ärofyllt sluta” - det behövs inte alls, vill inte pusha lyckan och verka utmanande eller storvulen, bara tacksamt tro på “länge leva”!

Den 14e augusti i somras gjorde Henrik, Björn och jag ett kombinerat 30årskalas och farewellparty för honom ute på ön.
Det var en sån där dag som man aldrig, aldrig glömmer.
Solen gassade från klarblå himmel, gästerna anlände med båt, drinks och tilltugg i sjöboden, långbord på bryggan, ljuvligt ljumma vindar, grillad oxfilé, hemgjord fransk potatissallad, ruccola, tomater, parmesan, bagin-boxar och öl.
Sen lillebror Sebastians häftigaste partymusik och min blueberrycheesecake till kaffet. Natten tog aldrig slut, bastun var het och doppen i böljan fortsatte tills klockan var sex på morgonen.
Frukostwraps och morgonkaffe och sen hemfärd. Det var nog den här lyckliga morgonkvisten som Henrik en enda gång frågade sig; med ett så underbart liv, varför väljer jag att riskera det?
Men dan efter satte utbildningen på Kungsängen fart, och Henrik ringde och berättade att motivationen direkt stigit med 100%. Rösten lät, som vanligt, trygg och mycket säker.
Helgen efter kom han på nytt ut till oss på ön. Denna gång med sina nio närmsta medarbetare. Det blev kick-off och teambuilding, matlagning och grillning, bastu, bad och jobba sig nära varandra. Björn och jag var nyfikna och intresserade förstås, och jättenöjda med att få träffa de personer som skall vara Henriks nära och lojala så långt borta. Sju killar och två tjejer, ställföretfrädande plutonchef, tre gruppchefer och deras ställföreträdande och så de två tjejerna som vagnschefer. Alla var genomsympatiska, kloka och välmotiverade. Bra gjort att Henrik lyckats hitta just dem bland 10 000 ansökningar.

Humor i kvällspressen också idag.

Mona Sahlin är - som vanligt - jättearg på Fredrik Rheinfeldt, och uppmanar honom i dag med stora bokstäver - TA DITT LEDARSKAP RHEINFELDT!
Hur kul är det inte när möss ryter?

Morronvitsigt

Skrivet i morrontidningen, den nya:

"Hur än vi människor söker bot
så segrar pandemin,
ty dör vi ej av denna sot,
så dör vi av vaccin."

Nämen!

2Lax9 för 2009, en AIk-are var rolig.

Oh Happyland!

Amanda Jensen i hatten och i gungan -
hon regerade på Fotbollsgalan.
Och Björns stjärnögon avslöjar att Amanda håller på att klart detronisera Jill Johnsson i hans värld av fantastiska (-och ouppnåeliga ha-ha-) kvinnor.

Ingen kickar fotboll som han

Guldbollen gick till Zlatan igen. Bra.Men Fotbollsgalan, gäsp, var en sömn -
oj, förlåt....., jag nickade visst till, - sömnig tillställning.
Och nu är alla arga för att Zlatan inte vill satsa på svenska landslaget i framtiden.
Tyckarna anser att han är självisk. Självisk? Känns Sverige som en kastrull med lock på hösten? Zlatan har alltid älskat Zlatan mest. Låt honom göra det.
Och låt oss hitta nya unga svenska spelare.
Kom att tänka på en intervju från Zlatans tid i MFF, hans flickvän hade födelsedag och reportern undrade vad Zlatan gett i present. Zlatan såg förvånad ut, tänkte en stund och svarade snabbt - Present???? Hon har ju Zlatan.
Jag älskar denne Stjärna, men Sverige måste klara att hitta nya talanger.

Nån sa

Vi lever livet framlänges,
men förstår det baklänges.

Modig protest mot spottloskor

På Agenda i söndags debatterade Nalin Pekgul(S) och Muhammad Karraki, ordförande i Sveriges unga muslimer. Orsaken till debatten var att Nalin Pekgul har börjat bära korta kjolor som protest mot de islamister som anser att kvinnor måste vara täckta.
Pekgul tycker att någon måste reagera, och vill därför själv markera och stötta de unga kvinnorna i Tensta. Flickorna är mycket utsatta,de får spottloskor på sig, blir kallade hora och vidrigare saker bara för att de tagit friheten att välja sin klädsel.
Karraki är kanske född med sitt stora flin, vad vet jag, men det kändes lite malplacerat i sammanhanget.
Han avfärdade arrogant Nalin Pekguls hela "talibanprotest" som ren och skär populism.
Pekgul hade glasklara argument och beskrev att från början av 1990-talet drar en fundamentalistisk våg över den muslimska världen. Den islamistiska rörelsen vill att samhället ska styras av medeltida islamiska lagar.
Enligt Pekgul dras muslimska ungdomar med i den här vågen och pressar varandra att utöva religionen strängare och mer lagbundet än vad deras far- och morföräldrar någonsin har gjort.
-Inga människor ska skrämma andra människor.
Vi måste stå upp för demokrati, jämställdhet, frihet och mänskliga rättigheter, slog Nalin Pekgul fast.
Islamofobi. Sade Karraki, som försvarade spottloskorna med att männen i Tensta spottar exakt lika mycket på de täckta kvinnorna. Ja, men då så. Eller.....?
Synd att Karraki inte kunde och ville delta, bara avfärda denna allvarliga och viktiga fråga som islamofobi.
Alla synpunkter på islam, är de islamofobiska?
Undrar jag.

Misstag på jobbet.

Alla har vi förmodligen missat nåt på jobbet. Och säkert har jag skvätt kaffe på nån under alla mina år i luften - men detta!


"ÅTTA DOG.
AFP Natos bombplan sköt ihjäl egna soldater av misstag. Åtta afghaner dog och 23 soldater skadades i anfallet. Fem av de skadade har bekräftats vara amerikaner.

Natos Isaf-styrka och afghanska soldater letade gemensamt efter två soldater som varit försvunna i Afghanistan sedan i onsdags. När de stötte på en talibantrupp gick något fel. Ett bombflyg som kallades in besköt de egna trupperna. Sju medlemmar av landets säkerhetsstyrkor uppges ha omkommit i anfallet, skriver Sky News på nätet. Ytterligare en afghansk civilperson ska ha omkommit, skriver TT."

Vad tänkte de sen?
-Oj, misstag. - Shit happens.

Hundliv

Zlatan är lite sjuk. Det låter som värsta kikhostan, hans kropp bäljar som ett gammalt dragspel, han irrar förtvivlat runt på golvet med knäande ben och harklar och flämtar alldeles utom sig. Jag känner mig otillräcklig, vet inte hur jag bäst hjälper honom.
Zorro är den malligaste mästarjakthunden och sex år äldre än Zlatan, han ligger och ser vansinnigt störd och irriterad ut - Suck, himla liten snubbe som harklar slem mitt framför nosen på mig, kan man inte få begära lite lugn och ro? Och ger upp ett våldsamt morr WRRRROWWRRRR mitt i örat på den säckande och ynklige sjuklingen som skrämt flyger en halv meter av förvåning.
Hundar kan alltså visa glädje och ledsnad, men härmed leds i bevis att empati och medkänsla definitivt inte finns i hundregistret.
Jag kom på att jag kunde koka honungsvatten och se om det kunde lena och lindra lite. Så hela natten rusade jag upp och gav Zlatan några klunkar när han fick sina attacker, och varje gång följde den malligaste Zorro med och satte sig bredvid och ömkade sig, blicken vädjade - Snälla, jag känner mig plötsligt så väldigt hostig, lita honungsvatten är vad jag behöver innan jag avlider.

Kalla järnkaminer blev heta.

Mess från Henrik på plats:
-"Så sjukt underbart! Djurgårn vann med 3-0. Jonsson avgjorde i 118e minuten. En av de bästa marcher jag sett!
Känsla, passion och hjärta. Idrott när det är som bäst!"

Så talar en lycklig kille som blev medlem i Blåränderna redan timmarna innan han föddes.

Fyrverkerier och fanfarer för Far!

Idag är det Fars egen dag,
och jag vill gratulera, hylla och jubla över alla Super-Pappor.

Ni är osjälviska, tillgänliga, intresserade,
frågvisa, trygga, roliga, påhittiga, lekfulla, överraskande, överseende och coachande förebilder.

Och jag beundrar er, dyrkar er och älskar er.

Jag har gjort slut.

Svenska Dagbladet har alltid varit min tidning, min morgonnjutning, min start-på-dagen, men för några månader sen ändrade de lay out. De tog samtidigt bort de dagliga läsarinläggen på Synpunkt, läsarna får nu bara debattera en dag i veckan, på onsdagar. Varför då? Jag gillade inte förändringen men bet ihop, ett långt och troget förhållande kastar man inte bort så lätt.
Men sen kom dödsstöten. Synpunktsredaktören ströp helt och hållet all debatt när det gällde två ämnen, det ena var SDs inlägg i Aftonbladet, det andra gällde Guillous KGB-uppdrag. Anledningen var att det fanns "risk för trakasserier". Allmän bestraffning. Det tycker vi inte om.
När inte ens en av våra stora tidningar vill stå upp för öppenhet, då ska man bli rädd. Det finns hur effektiva sätt som helst att hindra olämpliga inlägg.Vet inte SvD det?
Så,jag gjorde slut, sa upp prenumerationen, och sitter nu här med DN.
Inget fel på den, hur öppen och yttrandefri som helst.
Men det kostar att följa sina ideal.
Så jag lider.
Av separationsångest.

Rättvisa

Jag känner ett fruktansvärt behov av att visa alla rättvisa.
Man undrar - hur kommer det sig?
Det finns ju ingen.