Mitt Italien är människokärlek, närhet, barn, det vackraste språket, väldofter, direkthet, uppriktig nyfikenhet,charm, omsorg, pinjeskogar, musik, hjärta, vin, ost, skönhet, hav och sol.
Jag var tolv år första resan och jag trillade dit direkt, jag ville aldrig åka hem igen. Varje sommar var jag där och den lyckliga slumpen gjorde att jag halvt sommaradopterades av famiglia Piccardi,vilket innebar exklusiv inblick i vardagen. Mamma Fenomenas kärleksfulla slit i köket, hennes naturnära matlagning med egen masstillverkning av varjedagsmat som tomat- och basilikasås, som hälldes på urdiskade vinflaskor i garaget, efter hennes mammas och mormors recept. De små barnen Roberto, Maria och Massimilliano och deras naturligt självklara huvudroll och så Pappa Antonio, familjens obestridliga överhuvud, som gled in och serverades hemlagade fem rätter serverade direkt från spisen. Antipasti, pasta, fisk eller kött, ost, och frutta eller dolce och därefter en perfekt liten kaffe.
Men det var också katolicismen, “min” familj och alla andra var troende, i hemmen hängde krucifix och ikoner av Madonnan och Jesus. Så var det bara, ett tyst bevis på tillhörighet som det aldrig agiterades för eller pratades om.
Nu i veckan stod i Financial Times att EU-domstolen slagit fast att de krucifix som historiskt och av tradition pryder de italienska skolorna har funnits vara kränkande för elever med annan tro. Krucifixen måste nu enligt lagen bort.
Italienarna protesterar våldsamt mot det som de uppfattar som ovilja till hänsyn och förståelse, och våld mot deras liv och traditioner.

